Gavanas, Anna & Anna Öström 2016. DJ-liv. Historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm. Gidlunds förlag. ISBN 978 91 7844 948 4. 320 sidor.

Gavanas, Anna 2020. Från diskofeber till rejvhysteri i den svenska dansmusikhistorien. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 978-91-7031-321-9. 311 sidor.

Socialantropologen Anna Gavanas har en bred erfarenhet från den elektroniska dansmusikvärlden. Hon har arrangerat klubbar, producerat musik, gjort radio och arbetar som dj. Hon har också forskat och skrivit böcker om dansmusikscenen, dels den egna Från diskofeber till rejvhysteri i den svenska dansmusikhistorien somkom ut 2020 och innan dess Historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm från 2016 som författades tillsammans med Anna Öström. Dessa bägge böcker ger en inkännande bild av de senaste decenniernas dansmusikscen.

Den senaste boken – Från diskofeber till rejvhysteri – inleds med dj Sydney Onayemis begravning 2016. Han hade inlett sin karriär med att driva klubben Big Brother. Den öppnade i Stockholm 1972 och hade haft ett stort inflytande på Stockholms dansmusikvärld. Sydney hyllades efter sin bortgång. Författaren säger att då var det lätt att glömma all den kritik som han också fick under åren. Rejv och annan elektronisk dansmusik tycks alltid ha skapat debatter och konflikter. Gavanas undrar hur det kommer sig att myndigheter och medier reagerat så starkt på både disco och rejv, vilket också är ett tema för boken där dansmusiken undersöks i relation till myndigheters politik, medier, ekonomi och socialpolitiska motsättningar. Framförallt försöker Gavanas förstå vad dansmusiken betydde för dem som den engagerade. Främst behandlas situationen i Stockholm, men Göteborg och en del andra platser uppmärksammas också. För disko och rejv gäller att de inledningsvis väckte såväl uppmärksamhet som ifrågasättande. Vilka var det som reagerade och varför? I ett svenskt sammanhang har de knutits till såväl eskapism som aktivism. Utifrån intervjuer, arkiv- och litteraturstudier undersöks danskulturer, samhällsklimat och maktrelationer mellan sociala grupper i termer av klass och etnicitet. Det ska understrykas att det är ett gediget material som ligger till grund för undersökningen. Bland annat har Gavanas fått överta rejvforskaren Elisabeth Tegners rejvarkiv som samlades in under sent åttio- och tidigt nittiotal. Materialet var tänkt som underlag till en avhandling som inte färdigställdes. Det är i sig en viktig gärning, när Gavanas lyfter de iakttagelser, berättelser och röster som annars förmodligen blivit kvar i arkivet.

När diskomusiken slog igenom på sjuttiotalet fanns redan diskoteken. De kom i slutet av sextiotalet, med en dj som spelade skivor på grammofon. Musiken kunde variera och det spelades pop, soul och i början av sjuttiotalet funk. När diskon växte fram var det ingen enhetlig process, utan det gick att urskilja olika processor. Gavanas urskiljer tre olika sorters disko i det svenska sammanhanget: bonndisko, kreddisko och gaydisko. Med bonndisko syftar författaren på den mer folkliga varianten som etablerades och spelades på dansställen, inklusive ungdomsdiskotek. Kreddisko spelades på de mer hippa etablissemangen, som Alexandra i Stockholm. Slutligen, gaydiskon, som var en icke-heterosexuell diskoscen som till exempel nattklubben After Dark, också i Stockholm.  Musiken kom från USA och Tyskland. Inledningsvis var musiken svår att skilja från soul och funk. Diskon kom att påverka hur musiken producerades när producenterna fick ett stort inflytande, hur den framfördes när det var dj:s som spelade upp skivorna – inte musiker på scen – och hur den konsumerades på dansgolven. Det dansades till musiken, men skrevs inledningsvis inte särskilt mycket om den.

Det kom att ändras under sommaren 1978 när filmen Saturday Night Fever gick upp på biograferna. Diskon beskrevs då i negativa termer.  Den uppfattades som massproducerad och skälldes ut, samtidigt som den var mycket populär. Gavanas skriver att diskomusiken blev ett slagfält över god smak och kulturpolitik där uppfattningar om vad som var fin- eller fulkultur formuleras. I USA där såväl disco som rejv uppstod knyts de bägge musikaliska uttrycken till den svarta gayrörelsen i New York och Chicago, och har setts som en hyllning till kulturell och social marginalitet. Så var det inte i Sverige. Där uppfattades den som kommersiell och utan budskap. Kritiken kom att präglas av ett vänsterperspektiv, då den uppfattades som en del i en pågående kommersialisering, amerikanisering och kapitalism. Den beskrevs som monoton, fördummande, könlös och strömlinjeformad.  Samtidigt kom musikerförbund – och en del rockmusiker – att angripa diskomusiken utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv, då diskomusiken uppfattades begränsa spelmöjligheterna och begränsa musikernas arbetstillfällen. I början av åttiotalet vände det. Samhällsklimatet förändrades och diskon blev folklig.

I slutet av åttiotalet började det arrangeras rejvpartyn. Diskon var etablerad och diskona uppfattades – enligt författaren –  som sup- och raggningsställen. Rejvmusiken stod för något nytt. Den var inte uppbyggd med verser och refränger utan av långa instrumentella partier. Den inbjöd till dans, där koncentrationen låg på det egna dansandet. Influenserna kom från New York, Chicago och Detroit och hittade till Sverige via London och Ibiza. Rejvmusiken var inledningsvis inte lika folklig, såsom diskon snabbt blivit. Det skulle dröja ytterligare ett par decennier. Om ett vänsterpolitiskt samhällsklimat hade påverkat hur diskon togs emot kom mottagandet av den nya dansmusiken att ramas in av en mer nyliberal kulturpolitik. Hotet från amerikanskt inflytande hade tonats ned, detsamma gällde kritiken mot mekanisk musik. Ungefär samtidigt som rejven kom till Sverige etablerade sig också hiphopen. Rejven tilltalade ungdomar i vita medelklassförorter medan hiphopen knöts till etniskt blandade förorter. Det skiljde sig från USA, där housemusiken kom från svarta miljöer. Den mediala bevakningen av rejv och rejvfester var blandat, i jämförelse med hur diskon mottags. Det fanns en vilja till förståelse. Men också ett fokus på rejvande som illegala och drogliberala tillställningar. En moralisk panik präglade en den av uppmärksamheten. I Stockholm bildades inom polisen den så kallade ravekommissionen och deras tillslag på Docklands, ett dansställe som inhystes i Finnboda varv i Nacka, kom under en period i slutet av nittiotalet att symbolisera rejvfestandet.

Boken ger en intressant inblick i hur olika musikaliska uttryck rör sig transnationellt och hur de infogas i olika lokala, regionala eller nationella sammanhang. Såväl disko som rejv växte fram i svarta gaysammanhang i USA men kom i Sverige bli en del av ett vitt medelklassammanhang. Till viss del knyts detta till att de vita medelklassungdomarna är en socialgrupp som reser och som kan plocka upp nya kulturella intryck från andra platser. Genomgående beskrivs hur olika spelplatser och stilar knyts till olika moden och sociala grupper. Under det tidiga åttiotalet bar de som gick på Bobadilla i Stockholm blekta pösjeans, stora tröjor och jackor, och halsdukar som virades flera varva runt halsen. Det kan jämföras med de tidiga diskoanhängarna som hade platåskor, utsvängda, färgglada skjortor med puffärm eller t-shirt med enkla tryck eller batik – eller med de tidiga rejvarna som hade beppehattar, visselpipor, stora halssmycken, vita eller blå jeans i stora storlekar och långärmade tröjor. Boken är också väl illustrerad med fotografier på arrangörer och publik. Därtill återges en mängd flyers och annonser för olika evenemang i olika tider vilket ger en ytterligare inblick i dansandets olika estetiska uttryck.

Från diskofeber till rejvhysteri innehåller många detaljer och åtskilliga röster får komma till tals. Den är också pedagogiskt framställd. Författaren stannar till med jämna mellanrum, summerar och knyter ihop de viktiga analyserna och insikterna efter varje kapitel. Det gör det lätt att ta till sig huvuddragen. Samtidigt innehåller den som sagt också många detaljer. Vilket gör det svårt att ge rättvisa åt alla nyanser. Det är lätt att i en recension förenkla. Ibland går det också snabbt i beskrivningar av olika sociala miljöer. Det blir både fragmentariskt och detaljrikt. Kanske är det en kvalitet. Som läsare blir jag nyfiken och vill veta mer om de sammanhang som nämns, om musiken och musikerna, och om de som besökte de olika dansställena. Här finns en kulturhistoria att fördjupa sig i. När jag under läsandet av boken en dag promenerar i området mellan Kvarholmen och Henriksdal i Nacka passerar jag den plats där Finnboda varv låg. Idag finns där en skylt som berättar om platsens historia. Intill berättelsen om skeppstillverkningen finns en text som uppmärksammar rejvfesterna i Docklands och de som dansade där. Dansmusiken och dess miljöer är en viktig del av kulturhistorien. Den utgör en plats för drömmar, självförverkligande och  vardagsflykt. Det är platser som öppnar upp för en förståelse av olika samtiders kulturella villkor och samhällsideal. De visar på det som tas för givet och det som väcker uppmärksamhet och ifrågasättande. Som sådana är de berättelser som Gavanas lyfter fram en viktig källa för att förstå hur vardagsverkligheten förändras och utformas i olika tider och sammanhang.

Den andra boken Historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm – är alltså författad av Anna Gavanas tillsammans med Anna Öström, som också varit en del av dansmusikscenen – har en lite annan vinkel på fenomenet dansmusik. Boken behandlar dj-scenens framväxt från sextiotalet och framåt. Men tilltalet mer personligt och utgår ifrån de bägge författarnas egna erfarenheter av att ha verkat på en musikscen som präglats av män. De intresserar sig för hur historien skrivs och vad som motiverat alla de dj:s som skapat Stockholms dansmusikscen. Författarna vill bredda historieskrivningen och gräva fram hur det gick till när dagens musikscen skapades. De vill med sina egna ord lyfta fram fotfolket som la grund till dj-kulturen.

I boken beskrivs hur diskon kom till Stockholm under sent sextio och tidigt sjuttiotal. Hur dansmusiken inledningsvis spelades på restauranger, men hur det med tiden växte fram en livaktig klubbscen. Författarna berätta också om hur diskon övergick till rave. De beskriver hur dj:ns roll förändrats, från att spela skivor, till att bli en artist eller konstnär i sin egen rätt som kombinerar musik från olika ljudkällor. De som var med, såväl  de som gick ut för att dansa och de som spelade skivor beskriver diskoteken som frirum. Det var en plats där en heterosexuell norm kunde prövas och olika sexualiteter fick utrymme.

Förutom sina egna minnen och berättelser bygger skildringarna på intervjuer, internetforum, media och mejlkorrespondens. Författarna har pratat med klubbarrangörer, dj:s, producenter, dansare och skivbutiksägare. I framställningen lyfter de också fram och låter enskilda personer komma till tals och berätta om sina egna erfarenheter av vad som präglat olika epoker. Många dj:s får komma till tals. De berättar om de ställen där de spelade och vad som spelades. Det är ett av bokens viktiga bidrag. I beskrivningar av den musik som var inne och vilken som var ute framträder ett föränderligt musikaliskt landskap av skivbutiker, artister och spelställen. Ett viktigt inslag utgörs av hur musikdistributionen förändrats sedan sent sextiotal och framåt. Inledningsvis nämns importbutikerna som kunde ta in de skivor som de vanliga skivbutikerna inte sålde. Efterhand förändras formaten. CD, mp3-filer och digitala plattformar som My Space tillkommer. Genomgående är dock vinylskivornas betydelse för dansmusiken.

De är också en berättelse om allt det motstånd som dansmusiken fått ta emot. Diskon var som beskrivs tidigare ifrågasatt, detsamma gällde rejven. Media och myndigheter tycks kontinuerligt ha haft svårt för att hantera nya kulturyttringar. På så sätt bidrar också dansklubbar och spelställen till att pröva såväl sociala som musikaliska normer. Här finns ett återkommande mönster. Flera av dansmusikgenrerna har vuxit fram i undergroundsammanhang och varit en del av svarta och/eller gaysammanhang i amerikanska städer. På olika sätt har de hittat till Sverige, prövat gränserna för den goda smaken, för att så småningom bli en etablerad och erkänd del av musikutbudet. Det gällde både diskon och rejvmusiken. Motståndet har dock inte bara kommit från media och myndigheter. De bägge författarna utgår ifrån sig själva och beskriver hur kvinnliga dj:s och producenter såväl marginaliserats, som fått utstå gliringar och hånfulla kommentarer från manliga kollegor. Som artister har de både osynliggjorts och marginaliserats.

Författarna berättar om sina egna vedermödor. Det bjuder på erfarenheter av såväl framgång och motgång, som motstånd och tomgång när inget tycks hända. De återger hur det är att tvingas spela musik som de själva tycker illa om, när de vill spela sina väl utvalda 12-or, men istället får spela en cd med hit-musik. Lika engagerat beskrivs glädjen i att få öppna och driva sina egna klubbar, på deras egna villkor. Läsarna får ta del av skapandets emotionella berg- och dalbana, men också hur det musikaliska engagemanget är inbäddat i den vanliga vardagens bestyr. Det är många distinktioner, när musikstilar, spelplatser, låtar etc. placeras i olika kategorier. För den som är intresserad av relationen mellan musik och sociokulturella kategorier är det en mycket intressant läsning. 

Boken avlutas med ett efterord där genusforskaren Hillevi Ganetz och musikern Marie Selander kommenterar bokens innehåll och bjuder på egna erfarenheter och insikter. De lyfter fram det allmängiltiga i de många dj:ernas berättelser. De visar på den låga status som kvinnor ofta givits i musikaliska sammanhang och vad som kan uppfattas som kvinnligt i sammanhanget. Det är ett bra tillägg – efterordet – det förmår summera och dra ihop många av de insikter som återfinns i det rika materialet och visa på de mer generella poänger som boken bjuder på. Fler böcker skulle må bra av liknande efterord, som förmår ställa sig lite vid sidan om och peka på boken kvaliteter.

Det är en personligt skriven historia över den elektroniska dansmusiken inledande decennier. Ibland önskar jag en mer prövande hållning till dem som intervjuats. Minnena kan ibland framstå som väl oreflekterade. Samtidigt är det kanske också en del av styrkan. Att de som varit med under olika epoker får berätta sin historia. På så sätt kan de många citaten också fungera som empiri för andra som vill skriva om dansmusikens historia. För även om undersökningen täcker in flera epoker finns här mer att avhandla och reflektera kring. Det är en bok som jag läst med Spotify framme. Återkommande har jag lyssnat på de låtar som nämnt för att förstå hur det lät, vid de tillfällen då artisterna varit obekanta för mig. Det är inte alla artister som finns på Spotify, men tillräckligt många för att kunna ta till sig boken soundtrack.

De bägge böckerna har fått stor uppmärksamhet och författarna/författaren har flitigt fått medverka i media och berätta om de bägge volymerna. Det är rättvist. Även om de bägge böckerna i viss mån överlappar varandra till innehåll, står de på egna ben. De olika analytiska ingångarna täcker in olika aspekter av dansmusikens kulturella sfärer. Böckerna är välskrivna och ger en spännande insikt i dansmusikvärlden. Gavanas beskriver själv Från diskofeber till rejvhysteri som en arkivhistorisk och populärvetenskaplig reportagebok.  Det är en bra beskrivning och bägge volymerna är författade i en populärvetenskaplig tradition. De förmår visa hur viktig dans och musik är i många människors liv. Uppmärksamheten kan knytas till att det är ett ämne som berör många och som många tagit del av, om än så bara under ett par ungdomsår. Det är böcker som väcker en del igenkänning och tilltalar dem som var med, samtidigt som de kan få den som inte var född eller som befann sig någon annanstans, att önska att de hade varit där. Det är ett gott betyg. Det kan kanske uppfattas som nedlåtande om jag säger att båda böckerna har drag av det som brukar kallas för coffe table books. Men det är här menat som något positivt. Det är fina böcker, med en tilltalande layout. De tåls att återkomma till, att bläddra i, titta på fotografier och andra illustrationer och läsa ett avsnitt här och där. Ett par av intervjuerna har jag själv återkommit till och läst flera gånger. Bildernas estetik väcker igenkännande och det gör också en del av de många fotografiska illustrationerna. Det är kulturhistoria och nostalgi på samma gång.

Lars Kaijser, Stockholm