En strålande fin och nära läsning av ”Tillbaka till Underjorden”: musikkritikern och skribenten Hanna Höglund för Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.
”De kallar det revolution – den våg av elektronisk musikkultur som fyllde undergroundklubbarna i Sverige under 1980- och 90-talet. Författarna Anna Gavanas och Anna Öström har själva dj:at sig fram i dessa egna små världar av musik, dans, do it yourselfkonstnärer och rekreationsdroger och pratat med dem som en gång varit del av vimlet. Till klubbkulturens natur hör att den hela tiden rör sig runt ett sprakande ”nu”. Det Gavanas och Öström gör med ”Tillbaka till underjorden” och de tidigare böckerna ”DJ-liv”(2016) och ”Från diskofeber till rejvhysteri”(2020) är ett försök att stoppa tiden, teckna en kulturarvshistoria, skapa kollektiva minnen. Och ”Tillbaka till underjorden” är berusande läsning om en värld före internet där kommunikationen skedde via hemsnickrade flyers med gnuggbokstäver och skivaffären är dj-verksamhetens oumbärliga livlina. I rasande fart intervjuas klubbkids, kreatörer, eldsjälar och arrangörer från Malmö, Göteborg, Stockholm och Borlänge – en ansenlig del kvinnor.”
”Intressantast är Gavanas och Öström när de lämnar det anekdotiska, pekar på kopplingen mellan lågkonjunktur och exploderande klubbscener, kliver ur rejvkulturens vita medelklassbubbla och sätter luppen på junglekulturen i Sverige, musikstilen som aldrig riktigt hittade hem här och därför också förblev underground. Allra mest oväntad är bokens indirekta hyllning till 1970-talets kulturpolitik och den solidaritet inom kultur- och invandrarföreningsvärlden som gör så mycket av det kommande decenniets klubbkulturer möjliga. Bakom det radikala, nya, unika och svårt coola stod nämligen en äldre generation i ullvästar, med trettio år av årsmöten och betalda lokalhyror bakom sig som visste precis hur det kändes att vara ung och brinna för just den här musiken som ingen jävel hört förut”
”Elektronisk dansmusik, i dag en mångmiljardindustri, har inte alltid varit världens mest populära genre. Inte heller dess hjärta och ursprung: klubbkulturen, som ofta är förpassad till platser där den inte märks av för oinvigda. Som en övergiven lagerlokal, en åker på vischan, eller varför inte ett solarium eller gymnastiksal. Klubben Fastfood huserade till exempel i en Sibylla-kiosk i centrala Stockholm, där DJ Krazy i mitten av 1990-talet spelade innestilarna jungle och drum and bass.
Titeln är därför passande på arrangörerna och dj-paret Anna Gavana och Anna Öströms nya bok Tillbaka till underjorden: 80/90-talens klubbrevolution i Sverige, en kulturgärning som täcker Sveriges dansmusikhistoria. För det är just under jord där mycket kulturskapande ofta äger rum. Till skillnad från deras tidigare böcker – Dj-liv (2016) och Från diskofeber till rejvhysteri (2020) tar den nya boken avstamp i personliga berättelser från dem som var med, snarare än att fungera som ett analyserande översiktsverk.
Stilgreppet lägger ytterligare en pusselbit om hur dansmusiken etablerade sig i Sverige. En intressant del som kommer fram var hur viktig föreningstraditionen av tillgängliga lokaler för icke-kommersiell verksamhet varit för dansmusiken när idéer om att ”göra själv” sipprade in från Storbritannien. Technoklubbar arrangerades i lokaler som hyrdes av invandrarföreningar, MC-klubbar eller kulturföreningar. En fascinerande historia berättas om en svartklubb som anordnades i tunnelbanestationen Solna Strand, som höll på att byggas i början av 1980-talet. Där dansade folk på byggnadsställningar och spetsade bålen med läkarsprit. Övergången till 1990-talet märks också av, när nyliberalismen och kulturekonomin börjar se potentialen i dansmusiken och mode- och ölmärken börjar sponsra klubbarrangörerna, något som mer är regel än undantag i dag.”
Läs hela recensionen av Fredrk Thoren i Flamman här:
Tillbaka till underjorden handlar om de hjältar som drev klubbar, spelade musik, målade backdrops, stod i garderoben och fyllde i studiecirkelpapper. Som skapade svensk alternativ klubbkultur på nedlagda fabriker, tomma badhus, fritidsgårdar och invandrarföreningar. Ett myller och en mångfald av svennar, lantisar, afros, juggar och brats. Hippies och entreprenörer, slackers och konstnärer. Boken fördjupar och gräver vidare i historien utifrån frågor författarna väckt i samband med sina tidigare uppmärksammade böcker DJ-liv (2016) och Från Diskofeber till Rejvhysteri (2020). Genom drygt 100 intervjuer beskrivs delar av de alternativa och underjordiska musikscenerna i Göteborg, Skåne och Stockholm under 80- och 90-talen. Berättelsen handlar om vad som sker när den globala klubbmusiken möter det svenska folkhemmet.
TILLBAKA TILL UNDERJORDEN 80/90-TALENS KLUBBREVOLUTION I SVERIGE Anna Gavanas & Anna Öström Grafisk form: Magnus Frederiksen 240 sidor, rikt illustrerad, 978-91-7844-505-9, Gidlunds förlag
Boken släpps på Scenkonstmuseet i Stockholm den 28/1 2023, kl. 15.00–03.00. Eftermiddagen och natten ägnas klubbhistorien, en livsviktig del av vår samtidshistoria. Museet fylls med panelsamtal, samlingar, installationer, DJs, kläder, flyers, dansgolv, artister och pionjärer.
Gavanas, Anna & Anna Öström 2016. DJ-liv. Historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm. Gidlunds förlag. ISBN 978 91 7844 948 4. 320 sidor.
Gavanas, Anna 2020. Från diskofeber till rejvhysteri i den svenska dansmusikhistorien. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 978-91-7031-321-9. 311 sidor.
Socialantropologen Anna Gavanas har en bred erfarenhet från den elektroniska dansmusikvärlden. Hon har arrangerat klubbar, producerat musik, gjort radio och arbetar som dj. Hon har också forskat och skrivit böcker om dansmusikscenen, dels den egna Från diskofeber till rejvhysteri i den svenska dansmusikhistorien somkom ut 2020 och innan dess Historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm från 2016 som författades tillsammans med Anna Öström. Dessa bägge böcker ger en inkännande bild av de senaste decenniernas dansmusikscen.
Den senaste boken – Från diskofeber till rejvhysteri – inleds med dj Sydney Onayemis begravning 2016. Han hade inlett sin karriär med att driva klubben Big Brother. Den öppnade i Stockholm 1972 och hade haft ett stort inflytande på Stockholms dansmusikvärld. Sydney hyllades efter sin bortgång. Författaren säger att då var det lätt att glömma all den kritik som han också fick under åren. Rejv och annan elektronisk dansmusik tycks alltid ha skapat debatter och konflikter. Gavanas undrar hur det kommer sig att myndigheter och medier reagerat så starkt på både disco och rejv, vilket också är ett tema för boken där dansmusiken undersöks i relation till myndigheters politik, medier, ekonomi och socialpolitiska motsättningar. Framförallt försöker Gavanas förstå vad dansmusiken betydde för dem som den engagerade. Främst behandlas situationen i Stockholm, men Göteborg och en del andra platser uppmärksammas också. För disko och rejv gäller att de inledningsvis väckte såväl uppmärksamhet som ifrågasättande. Vilka var det som reagerade och varför? I ett svenskt sammanhang har de knutits till såväl eskapism som aktivism. Utifrån intervjuer, arkiv- och litteraturstudier undersöks danskulturer, samhällsklimat och maktrelationer mellan sociala grupper i termer av klass och etnicitet. Det ska understrykas att det är ett gediget material som ligger till grund för undersökningen. Bland annat har Gavanas fått överta rejvforskaren Elisabeth Tegners rejvarkiv som samlades in under sent åttio- och tidigt nittiotal. Materialet var tänkt som underlag till en avhandling som inte färdigställdes. Det är i sig en viktig gärning, när Gavanas lyfter de iakttagelser, berättelser och röster som annars förmodligen blivit kvar i arkivet.
När diskomusiken slog igenom på sjuttiotalet fanns redan diskoteken. De kom i slutet av sextiotalet, med en dj som spelade skivor på grammofon. Musiken kunde variera och det spelades pop, soul och i början av sjuttiotalet funk. När diskon växte fram var det ingen enhetlig process, utan det gick att urskilja olika processor. Gavanas urskiljer tre olika sorters disko i det svenska sammanhanget: bonndisko, kreddisko och gaydisko. Med bonndisko syftar författaren på den mer folkliga varianten som etablerades och spelades på dansställen, inklusive ungdomsdiskotek. Kreddisko spelades på de mer hippa etablissemangen, som Alexandra i Stockholm. Slutligen, gaydiskon, som var en icke-heterosexuell diskoscen som till exempel nattklubben After Dark, också i Stockholm. Musiken kom från USA och Tyskland. Inledningsvis var musiken svår att skilja från soul och funk. Diskon kom att påverka hur musiken producerades när producenterna fick ett stort inflytande, hur den framfördes när det var dj:s som spelade upp skivorna – inte musiker på scen – och hur den konsumerades på dansgolven. Det dansades till musiken, men skrevs inledningsvis inte särskilt mycket om den.
Det kom att ändras under sommaren 1978 när filmen Saturday Night Fever gick upp på biograferna. Diskon beskrevs då i negativa termer. Den uppfattades som massproducerad och skälldes ut, samtidigt som den var mycket populär. Gavanas skriver att diskomusiken blev ett slagfält över god smak och kulturpolitik där uppfattningar om vad som var fin- eller fulkultur formuleras. I USA där såväl disco som rejv uppstod knyts de bägge musikaliska uttrycken till den svarta gayrörelsen i New York och Chicago, och har setts som en hyllning till kulturell och social marginalitet. Så var det inte i Sverige. Där uppfattades den som kommersiell och utan budskap. Kritiken kom att präglas av ett vänsterperspektiv, då den uppfattades som en del i en pågående kommersialisering, amerikanisering och kapitalism. Den beskrevs som monoton, fördummande, könlös och strömlinjeformad. Samtidigt kom musikerförbund – och en del rockmusiker – att angripa diskomusiken utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv, då diskomusiken uppfattades begränsa spelmöjligheterna och begränsa musikernas arbetstillfällen. I början av åttiotalet vände det. Samhällsklimatet förändrades och diskon blev folklig.
I slutet av åttiotalet började det arrangeras rejvpartyn. Diskon var etablerad och diskona uppfattades – enligt författaren – som sup- och raggningsställen. Rejvmusiken stod för något nytt. Den var inte uppbyggd med verser och refränger utan av långa instrumentella partier. Den inbjöd till dans, där koncentrationen låg på det egna dansandet. Influenserna kom från New York, Chicago och Detroit och hittade till Sverige via London och Ibiza. Rejvmusiken var inledningsvis inte lika folklig, såsom diskon snabbt blivit. Det skulle dröja ytterligare ett par decennier. Om ett vänsterpolitiskt samhällsklimat hade påverkat hur diskon togs emot kom mottagandet av den nya dansmusiken att ramas in av en mer nyliberal kulturpolitik. Hotet från amerikanskt inflytande hade tonats ned, detsamma gällde kritiken mot mekanisk musik. Ungefär samtidigt som rejven kom till Sverige etablerade sig också hiphopen. Rejven tilltalade ungdomar i vita medelklassförorter medan hiphopen knöts till etniskt blandade förorter. Det skiljde sig från USA, där housemusiken kom från svarta miljöer. Den mediala bevakningen av rejv och rejvfester var blandat, i jämförelse med hur diskon mottags. Det fanns en vilja till förståelse. Men också ett fokus på rejvande som illegala och drogliberala tillställningar. En moralisk panik präglade en den av uppmärksamheten. I Stockholm bildades inom polisen den så kallade ravekommissionen och deras tillslag på Docklands, ett dansställe som inhystes i Finnboda varv i Nacka, kom under en period i slutet av nittiotalet att symbolisera rejvfestandet.
Boken ger en intressant inblick i hur olika musikaliska uttryck rör sig transnationellt och hur de infogas i olika lokala, regionala eller nationella sammanhang. Såväl disko som rejv växte fram i svarta gaysammanhang i USA men kom i Sverige bli en del av ett vitt medelklassammanhang. Till viss del knyts detta till att de vita medelklassungdomarna är en socialgrupp som reser och som kan plocka upp nya kulturella intryck från andra platser. Genomgående beskrivs hur olika spelplatser och stilar knyts till olika moden och sociala grupper. Under det tidiga åttiotalet bar de som gick på Bobadilla i Stockholm blekta pösjeans, stora tröjor och jackor, och halsdukar som virades flera varva runt halsen. Det kan jämföras med de tidiga diskoanhängarna som hade platåskor, utsvängda, färgglada skjortor med puffärm eller t-shirt med enkla tryck eller batik – eller med de tidiga rejvarna som hade beppehattar, visselpipor, stora halssmycken, vita eller blå jeans i stora storlekar och långärmade tröjor. Boken är också väl illustrerad med fotografier på arrangörer och publik. Därtill återges en mängd flyers och annonser för olika evenemang i olika tider vilket ger en ytterligare inblick i dansandets olika estetiska uttryck.
Från diskofeber till rejvhysteri innehåller många detaljer och åtskilliga röster får komma till tals. Den är också pedagogiskt framställd. Författaren stannar till med jämna mellanrum, summerar och knyter ihop de viktiga analyserna och insikterna efter varje kapitel. Det gör det lätt att ta till sig huvuddragen. Samtidigt innehåller den som sagt också många detaljer. Vilket gör det svårt att ge rättvisa åt alla nyanser. Det är lätt att i en recension förenkla. Ibland går det också snabbt i beskrivningar av olika sociala miljöer. Det blir både fragmentariskt och detaljrikt. Kanske är det en kvalitet. Som läsare blir jag nyfiken och vill veta mer om de sammanhang som nämns, om musiken och musikerna, och om de som besökte de olika dansställena. Här finns en kulturhistoria att fördjupa sig i. När jag under läsandet av boken en dag promenerar i området mellan Kvarholmen och Henriksdal i Nacka passerar jag den plats där Finnboda varv låg. Idag finns där en skylt som berättar om platsens historia. Intill berättelsen om skeppstillverkningen finns en text som uppmärksammar rejvfesterna i Docklands och de som dansade där. Dansmusiken och dess miljöer är en viktig del av kulturhistorien. Den utgör en plats för drömmar, självförverkligande och vardagsflykt. Det är platser som öppnar upp för en förståelse av olika samtiders kulturella villkor och samhällsideal. De visar på det som tas för givet och det som väcker uppmärksamhet och ifrågasättande. Som sådana är de berättelser som Gavanas lyfter fram en viktig källa för att förstå hur vardagsverkligheten förändras och utformas i olika tider och sammanhang.
Den andra boken Historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm – är alltså författad av Anna Gavanas tillsammans med Anna Öström, som också varit en del av dansmusikscenen – har en lite annan vinkel på fenomenet dansmusik. Boken behandlar dj-scenens framväxt från sextiotalet och framåt. Men tilltalet mer personligt och utgår ifrån de bägge författarnas egna erfarenheter av att ha verkat på en musikscen som präglats av män. De intresserar sig för hur historien skrivs och vad som motiverat alla de dj:s som skapat Stockholms dansmusikscen. Författarna vill bredda historieskrivningen och gräva fram hur det gick till när dagens musikscen skapades. De vill med sina egna ord lyfta fram fotfolket som la grund till dj-kulturen.
I boken beskrivs hur diskon kom till Stockholm under sent sextio och tidigt sjuttiotal. Hur dansmusiken inledningsvis spelades på restauranger, men hur det med tiden växte fram en livaktig klubbscen. Författarna berätta också om hur diskon övergick till rave. De beskriver hur dj:ns roll förändrats, från att spela skivor, till att bli en artist eller konstnär i sin egen rätt som kombinerar musik från olika ljudkällor. De som var med, såväl de som gick ut för att dansa och de som spelade skivor beskriver diskoteken som frirum. Det var en plats där en heterosexuell norm kunde prövas och olika sexualiteter fick utrymme.
Förutom sina egna minnen och berättelser bygger skildringarna på intervjuer, internetforum, media och mejlkorrespondens. Författarna har pratat med klubbarrangörer, dj:s, producenter, dansare och skivbutiksägare. I framställningen lyfter de också fram och låter enskilda personer komma till tals och berätta om sina egna erfarenheter av vad som präglat olika epoker. Många dj:s får komma till tals. De berättar om de ställen där de spelade och vad som spelades. Det är ett av bokens viktiga bidrag. I beskrivningar av den musik som var inne och vilken som var ute framträder ett föränderligt musikaliskt landskap av skivbutiker, artister och spelställen. Ett viktigt inslag utgörs av hur musikdistributionen förändrats sedan sent sextiotal och framåt. Inledningsvis nämns importbutikerna som kunde ta in de skivor som de vanliga skivbutikerna inte sålde. Efterhand förändras formaten. CD, mp3-filer och digitala plattformar som My Space tillkommer. Genomgående är dock vinylskivornas betydelse för dansmusiken.
De är också en berättelse om allt det motstånd som dansmusiken fått ta emot. Diskon var som beskrivs tidigare ifrågasatt, detsamma gällde rejven. Media och myndigheter tycks kontinuerligt ha haft svårt för att hantera nya kulturyttringar. På så sätt bidrar också dansklubbar och spelställen till att pröva såväl sociala som musikaliska normer. Här finns ett återkommande mönster. Flera av dansmusikgenrerna har vuxit fram i undergroundsammanhang och varit en del av svarta och/eller gaysammanhang i amerikanska städer. På olika sätt har de hittat till Sverige, prövat gränserna för den goda smaken, för att så småningom bli en etablerad och erkänd del av musikutbudet. Det gällde både diskon och rejvmusiken. Motståndet har dock inte bara kommit från media och myndigheter. De bägge författarna utgår ifrån sig själva och beskriver hur kvinnliga dj:s och producenter såväl marginaliserats, som fått utstå gliringar och hånfulla kommentarer från manliga kollegor. Som artister har de både osynliggjorts och marginaliserats.
Författarna berättar om sina egna vedermödor. Det bjuder på erfarenheter av såväl framgång och motgång, som motstånd och tomgång när inget tycks hända. De återger hur det är att tvingas spela musik som de själva tycker illa om, när de vill spela sina väl utvalda 12-or, men istället får spela en cd med hit-musik. Lika engagerat beskrivs glädjen i att få öppna och driva sina egna klubbar, på deras egna villkor. Läsarna får ta del av skapandets emotionella berg- och dalbana, men också hur det musikaliska engagemanget är inbäddat i den vanliga vardagens bestyr. Det är många distinktioner, när musikstilar, spelplatser, låtar etc. placeras i olika kategorier. För den som är intresserad av relationen mellan musik och sociokulturella kategorier är det en mycket intressant läsning.
Boken avlutas med ett efterord där genusforskaren Hillevi Ganetz och musikern Marie Selander kommenterar bokens innehåll och bjuder på egna erfarenheter och insikter. De lyfter fram det allmängiltiga i de många dj:ernas berättelser. De visar på den låga status som kvinnor ofta givits i musikaliska sammanhang och vad som kan uppfattas som kvinnligt i sammanhanget. Det är ett bra tillägg – efterordet – det förmår summera och dra ihop många av de insikter som återfinns i det rika materialet och visa på de mer generella poänger som boken bjuder på. Fler böcker skulle må bra av liknande efterord, som förmår ställa sig lite vid sidan om och peka på boken kvaliteter.
Det är en personligt skriven historia över den elektroniska dansmusiken inledande decennier. Ibland önskar jag en mer prövande hållning till dem som intervjuats. Minnena kan ibland framstå som väl oreflekterade. Samtidigt är det kanske också en del av styrkan. Att de som varit med under olika epoker får berätta sin historia. På så sätt kan de många citaten också fungera som empiri för andra som vill skriva om dansmusikens historia. För även om undersökningen täcker in flera epoker finns här mer att avhandla och reflektera kring. Det är en bok som jag läst med Spotify framme. Återkommande har jag lyssnat på de låtar som nämnt för att förstå hur det lät, vid de tillfällen då artisterna varit obekanta för mig. Det är inte alla artister som finns på Spotify, men tillräckligt många för att kunna ta till sig boken soundtrack.
De bägge böckerna har fått stor uppmärksamhet och författarna/författaren har flitigt fått medverka i media och berätta om de bägge volymerna. Det är rättvist. Även om de bägge böckerna i viss mån överlappar varandra till innehåll, står de på egna ben. De olika analytiska ingångarna täcker in olika aspekter av dansmusikens kulturella sfärer. Böckerna är välskrivna och ger en spännande insikt i dansmusikvärlden. Gavanas beskriver själv Från diskofeber till rejvhysteri som en arkivhistorisk och populärvetenskaplig reportagebok. Det är en bra beskrivning och bägge volymerna är författade i en populärvetenskaplig tradition. De förmår visa hur viktig dans och musik är i många människors liv. Uppmärksamheten kan knytas till att det är ett ämne som berör många och som många tagit del av, om än så bara under ett par ungdomsår. Det är böcker som väcker en del igenkänning och tilltalar dem som var med, samtidigt som de kan få den som inte var född eller som befann sig någon annanstans, att önska att de hade varit där. Det är ett gott betyg. Det kan kanske uppfattas som nedlåtande om jag säger att båda böckerna har drag av det som brukar kallas för coffe table books. Men det är här menat som något positivt. Det är fina böcker, med en tilltalande layout. De tåls att återkomma till, att bläddra i, titta på fotografier och andra illustrationer och läsa ett avsnitt här och där. Ett par av intervjuerna har jag själv återkommit till och läst flera gånger. Bildernas estetik väcker igenkännande och det gör också en del av de många fotografiska illustrationerna. Det är kulturhistoria och nostalgi på samma gång.
När alla DJgig och events ställdes in 2020 lade jag inte ner, jag förskansade mig i min musikgrotta istället. Det visade sig att mina musikvänner gjorde detsamma små i sina hörnen runt om i världen. Vårt kollektiv och skivbolag Meerkat Recordings blev en plattform för nya visioner kring basdriven musik. Den 11 November 2021 kikar vi ut ur våra hålor med jubileumssamlingen Nomads in Sound.
Omslag av Magnus Frederiksen
Trots att vi suttit isolerade och omgivna av död har vi träffats via kanaler som franska dubradion Roots Legacy och onlineklubben Lima Dub Club. Bidragen till Nomads in sound har kommit ur dödens rike men också ur David Hasselhoff’s glada Knight Rider-landskap. Mitt eget bidrag, låten Christos Gavanas, blev en portal där jag kommunicerar bortom liv och död genom att samarbeta med min bror som dog 2001. Låten slutar i ett rejv på en äng där solen går upp, i ett folkhav av dansande lyckliga själar.
Gavana
Samtidigt i Lima inspireras musikern Saqra Selekta av sin bortgångne mor, etnomusikologen Chalena Vásquez och hennes samling över musik och danskultur från ett Sydamerika före den spanska invasionen. Med Olaya Sound System korsar Saqra Selekta afroperuansk musik och traditionell Amazonasmusik med reggae cumbia i den organiska dublåten Corazón Tribulado:
— Jag föddes i Cusco i Anderna av en mor som var anarkistisk musikolog. Jag dansade Paucartambo-danser från Takis, den för-koloniala kulturen. Min musikaliska, politiska och kulturella resa har lett till mina afro-andiska rötter och historia. Jag har också haft förmånen att arbeta med Mad Professor och Lee Scratch Perrys framträdanden i Lima. I mitt sound finns ett direkt inflytande från Vibronics, Mungos Hi Fi Manudigital. Och live dub sessions med Young Warrior, Jah Shaka och King Shiloh. Dub Master Kush och King Cholo Sound är Peruanska artister som lärt upp mig inom reggae och dub. I vår låt finns också influenser från “Count Ossie and the mystic revelation of Rastafari,” samt chicha-gitarrister.
Saqra Selekta och Olaya Sound System på Lima Dub Club, foto av Johanna Arredondo
De till synes spretiga nomadiska bidragen på samlingen leder till varandra. Leeds-baserade drum&bass-artisten Nuphlo/ Miyagi är direkt uppstånden ur 1990-talets Asian Underground-rörelse i UK och vidareutvecklar den med sina Bhangra/ Bollywood-influerade låtar Neverland och Nectair. För Nuphlo är Öst/Väst musikskapandet en kreativ fristad i en hektisk och stressig tillvaro.
— Min musikaliska utveckling har formats av att arbeta med artister och föregångare som Ges-e, Osmani Soundz, Tony Thorpe och på senare tid John Rolodex. Nyligen startade jag ett skivbolag med några vänner, Hundred Colours Music. Det är underbart att ha friheten att släppa vad jag vill.
Likt Nuphlo genererar KingL Man aka D Wattsriot en antites till världsmusikens nykolonialism med sin låt Adaptor, inspirerad av Jungle, DnB och Footwork. KingL Man, som är baserad på Teneriffa, släppte nyligen albumet ‘Headonix‘ där han samarbetar med migranter som anlänt i fiskebåtar från Senegal, Mali, Gambia och Marocko. Med en DIY approach hittar KingL Man inspiration från alla hamnar, yngre och äldre producenter, J.Dilla, Madlib, naturen, fåglarna i trädgården, regndroppar som slår mot hinken utanför.
— Förr gjorde jag pausknapp- redigeringar på min BFR (Big Fuckin’ Radio) aka GhettoBlaster, jag fortsatte med det arbetssättet i bandet Fun-da-Mental. Jag tog med mina tape edits till studion när jag jobbade med dem. Nyligen fick jag reda på att några av de första låtarna av Public Enemy och A Tribe Called Quest innehöll tidigare projekt som Chuck D och Q-Tip gjort med hjälp av Pause-Button Edits/Loops!
KingL Man aka D Wattsriot på klubben El Tanque i Santa Cruz /Teneriffa, foto av Christian Buehner
Både svenska dubduon Bass Trolls och franska dubartisten Phoniandflore har gjort Steppers dub till Nomads In Sound-samlingen. Bidraget Special Time av Phoniandflore mixar influenser från sånger på arabiska med nomadiska vibbar. Han släppte nyligen sitt ’Ten Years of Dub’ album och befinner sig på en kreativ höjdpunkt:
— Att upptäcka dub år 2000 – genom High Tone, Kaly Live Dub, Brain Damage, Zenzile, Lobe Radiant, Ezekiel med flera – var jättestort för mig. Sedan dess har dub varit min favoritmusik även om jag lyssnar på all typ av musik hemma. Jazz, hip hop, world music, drum & bass, dubstep, techno, bass music. När jag träffade N-Tone Dub startade vi gruppen The Outa Steppaz i samband med en första spelning i Dordogne och det var första gången jag spelade live. Ett annat avgörande möte var med Sancho som jag startade kollektivet Marée BASS med för att promota undergroundmusik med ett skivbolag och fester. Detta resulterade senare i mitt soloprojekt Phoniandflore mina reflexiva album.
Även Donna Maya, baserad i Tyskland, kommer från en nomadisk bakgrund i olika ljudvärldar. Hennes bidrag handlar om surikater som skapar kollektiv för att förena sina krafter. Henens låt Live Terminal börjar med ett fåtal vattendroppar som till slut skapar en ocean som anpassar sin rytm till omvärlden och samtidigt påverkar den. Efter nästan tre decennier inom produktion släppte Donna Maya nyligen sitt soloalbum ’Lost Spaces → Detroit,’ följt av albumet ’People Mover Remixed:’
— Jag är alltid i rörelse för att upptäcka nya sounds. Först fastnade jag för Jamaikansk Dance Hall och lyssnade även mycket på Ska och Rock Steady. Strax därefter kom tidig Hip Hop till Europa. Därefter upptäckte jag Funk och Soul och dök in i Rare Groove. Jag blev verkligen tagen av Jungle och Drum´n´Bass och lyssnade samtidigt på Detroit Techno. Det tog mig ännu djupare in i den elektroniska musikvärlden och jag stötte på tidiga pionjärer som Delia Derbyshire, Daphne Oram, Elaine Radique med flera. För mig är musik en pågående process, en ändlös expedition in som format mig och påverkat mina ideer om musikaliska begrepp och komposition.
Donna Maya med sin Theremin, foto av Henryk Weifenbach
Från högkvarteret i Stockholm leker Joxaren fram sin låt Vålnad, en analog och barfota dans vid lägerelden. Eftertänksam men samtidigt omedelbar. Det senaste decenniet har han varit influerad av musik från ställen som Rumänien och Albanien men även av afrikansk kwaito och Kuduro, och gjort oväntade samarbeten:
— Jag är nog mest stolt över singeln ”Nunta de Valoare” som jag gjorde 2016 ihop med några rumäner som jag lärde känna i Stockholm av en slump och som nådde långt vidare än jag hade trott. Och nyss släppte jag en EP ihop med Eek-a-Mouse, ett samarbete som jag bara kunnat drömma om tidigare. Jag vill försöka låta musiken och livet flätas samman, hålla sinnena öppna för verklighetens infall och tillfälligheter, och försöka låta musiken ta mig till outforskade platser både fysiskt, socialt och mentalt.
Joxaren, foto av Marcus Tenderyd
För att avsluta denna rapport från en nomadiska fronten så kan jag meddela att UK-artisten Dhangsha har slagit till igen, och att han inte har för avsikt att gulla med någon. Med distortion som verktyg levererar Dhangsha sitt budskap som en dansk skalle med sitt bidrag Sincronizar 2021. Det är det rastlösa ljudet av ifrågasättande, av intern och extern kamp:
— Jag har en musikalisk bakgrund som experimentell dub och noisemusiker. Jag närmar mig ‘dub’ på ett sätt som har föga att göra med ‘genren’ och mer med dub:ens ‘principer’, i synnerhet hur man använder rumslighet och repetition, och från ett perspektiv som basist, hur man använder cyklisk melodi. Dessutom har jag alltid sett ‘dub’ som ett ramverk för att pröva ljud från olika källor som kan anses vara väsenskilda. Jag har tillämpat dessa ideer i alla projekt jag har jobbat med, inklusive bandet Asian Dub Foundation.
I sina post-ADF projekt sedan det tidiga 2000-talet har Dhangsha utforskat en “dubnoiz” approach och gått över till elektronisk hårdvara. Han strävar efter att vara så minimal som möjligt med kompositioner som bygger på alien ‘call and response’ figurer. Dhangsha’s mutant dancehall hyllar individuell kreativitet i kombination med kollektivt ansvar och aktion.
— I mina nuvarande projekt utforskar jag minimalism, repetition och fragmentering. Jag avbryter och förstör rytmer med hjälp av distortion och aggressiva delayer för att skapa en ‘mutant dancehall,’ och en DSPSSSSD (“dispossessed”) musik där jag manipulerar icke-metrisk sample-baserad noise. Jag är också i färd med ett projekt med andra rasifierade musiker för att belysa och utmana frånvaron av kulturell mångfald på den experimentella musikscenen i UK.
Dhangsha
Så, avslutningsvis, har vi tillsammans, i vårt Meerkat Recordings transglobala nätverk, gjort pandemins stillestånd till en helsikes resa. Baserade i UK, Peru, Frankrike, Kanarieöarna, Tyskland och Sverige går vi samman på Nomads in Sound– samlingen. Det är så här jag överlevde pandemin. BAS är vår gemensamma grundval för att trotsa isolering och kris och fortsätta vandra och drömma i en tid av stängda gränser.
Lyssna på vår musik och läs mer om artisterna här:
When all DJ gigs and public events were cancelled in 2020 I didn’t retreat but buckled down in my music cave. Turned out my music friends were doing the same in their corners of the world. Our collective Meerkat Recordings became a platform to create new visions for bass music. On November 11, 2021 we re-surface with the anniversary compilation Nomads in Sound, ranging from the Peruvian Andes to the Asian Underground.
Album Cover by Magnus Frederiksen
Despite death and isolation, we met through channels like French dub radio Roots Legacy and online Lima Dub Club. In their contributions to Nomads in sound artists ranged from the valley of death ‘til David Hasselhoff’s happy-go-lucky-land in Knight Rider. My own contribution, the track Christos Gavanas, became a portal to communicate beyond life and death through making music in collaboration with my brother who died on 2001. The track ends up at a rave, on a field where the sun rises as you dance among hundreds of happy souls.
Gavana
Simultaneously, over in Lima/ Peru, the musician Saqra Selekta connected with the inspirational force of his late mother, etnomusicologist Chalena Vásquez and her collection on music and dance in the pre hispanic times. With Olaya Sound System,Saqra Selekta crossed afro peruvian music and traditional Amazonian sounds with reggae cumbia in their organic dub track Corazón Tribulado:
Saqra Selekta y Olaya Sound System at Lima Dub Club, photo by Johanna Arredondo
The seemingly disparate nomadic sounds on the compilation merge into each other. Straight out of the Asian Underground of the 1990s, Leeds based drum&bass artist Nuphlo/ Miyagi develops this tradition with his Bhangra/ Bollywood-influenced tracks Neverland and Nectair. Nuphlo’s East-West flavoured music is a creative outlet and haven in the midst of a hectic and stressful work life.
— Working and being mentored by artists like Ges-e, Osmani Soundz, Tony Thorpe and more recently John Rolodex have shaped my musical development. I recently started a label along with some friends. The label is called Hundred Colours Music. The freedom to release music that I want is great.
Along with Nuphlo, KingL Man aka D Wattsriot generates an antithesis of the neo-colonialism of world music with his track Adaptor, inspired by Jungle, DnB and Footwork. Currently based on Tenerife, he recently released the album ‘Headonix‘ where he collaborates with migrants arriving in fishing boats from Senegal, Mali, Gambia and Morocco. From a DIY approach, KingL Man finds inspiration from all ports, new and old producers, J.Dilla, Madlib, nature, the birds in the garden, rain drops hitting the bucket outside.
— Back in the day, I would create Pause-Button Edits on my BFR (Big Fuckin’ Radio) aka GhettoBlaster, I continued doing that type of editing when I joined Fun-da-Mental. I brought tape edits into the studio for my first contributions to their records. Only recently I found out that some of the first tunes by Public Enemy and A Tribe Called Quest featured tracks that Chuck D and Q-Tip had started as Pause-Button Edits/Loops before they actually started their respective groups!
KingL Man aka D Wattsriot at El Tanque in Santa Cruz /Tenerife, photo by Christian Buehner
Crafting vibes beyond its UK origins, Swedish dub act Bass Trolls as well as French dub artist Phoniandflore have plunged into Steppers dub. The contribution Special Time by Phoniandfloremix influences from songs in Arabic with nomadic vibes. He recently released his Ten Years of Dub album and is currently on a creative roll:
— The discovery of Dub in 2000 — through High Tone, Kaly Live Dub, Brain Damage, Zenzile, Lobe Radiant, Ezekiel and more — was huge for me. It remains my favorite style of music ever since, but I listen to all kinds of music at home. Jazz, hip hop, world music, drum & bass, dubstep, techno, bass music. After meeting N-Tone Dub, we created the group The Outa Steppaz for a first date in Dordogne, which was my first live experience. A second fundamental encounter was with Sancho with whom I founded the Marée BASS collective to promote underground music through parties and a record label. This motivated me to launch my solo project Phoniandflore and produce reflective albums.
Likewise, my German sound sister Donna Maya emerges out of decades of sound nomadism. Her contribution is about meerkats that build a collective to be successful together. From a few water sounds and drops, her track Live Terminal condenses into an ocean that dictates its rhythm to its environment and makes it move. After almost three decades dedicated to music production Donna Maya recently released her solo album “Lost Spaces → Detroit,” followed the album People Mover Remixed:
— I am always on a journey into music and discover new sounds. First I got hooked by Jamaican Dance Hall, but also listened a lot to Ska and Rock Steady tunes. Shortly after, early Hip Hop made it´s way to Europe. From that I discovered Funk and Soul and dived into Rare Groove. I got really kicked by Jungle and Drum´n´Bass while also listening to Detroit Techno. That brought me deeper and deeper into the electronic music cosmos where I discovered early pioneers of electronic music, such as Delia Derbyshire, Daphne Oram and Elaine Radique and more. So for me its an ongoing process, a never ending expedition into music that shaped me and always brought new flavor into my thoughts about music, musical concepts and how to compose.
Donna Maya with her Theremin, photo by Henryk Weifenbach
From the Stockholm HQ, Joxaren’s evokes a playful flowing spirit in his track Vålnad, an analogue and barefoot dance by the fire. Contemplative and simultaneously urgent. During the latest decade, Joxaren has been influenced by music from places like Romania and Albania, but also African kwaito och Kuduro, and launched unexpected collaborations:
— The record I’m probably most proud of is the single ”Nunta de Valoare,” which I made in in 2016, in collaboration with Romanian artists I got to know in Stockholm by coincidence, and which reached further than I imagined. And I recently released an EP with Eek-a-Mouse, a collaboration I could only have dreamed of previously. I want to let music and life intertwine, keep my senses open to reality’s interventions and coincidences, and try to let music take me to unexplored places physically, socially and mentally.
Joxaren, photo by Marcus Tenderyd
Finally, I am proud to announce that Dhangsha has struck again and it is not meant to be pretty. By means of distortion, UK artist Dhangsha. It delivers his message in a “dansk skalle” style (Danish head-butt) with his contribution Sincronizar 2021. It is the sound of questioning and unrest, of internal and external struggle:
— My musical background is as an experimental dub and noise musician. My use of ‘dub’ has little to do with ‘genre’ but more with the ‘principles’ of dub, particularly the use of space and repetition, and, as a bassist, the use of cyclical melody. Also, I’ve always considered ‘dub’ as a framework within which to audition sounds from different sources, often considered to be disparate. I’ve applied these ideas to whatever project I’ve worked on, including Asian Dub Foundation.
In his post-ADF projects since the early 2000s, Dhangsha has explored a “dubnoiz” approach and subsequently gone totally hardware electronic, as minimal as possible basing compositions around alien ‘call and response’ motifs. Dhangsha’s mutant dancehall is a celebration of individual creativity combined with collective action and responsibility.
— My current projects are Dhangsha, where I explore minimalism, repetition and fragmentation, disrupting and destroying rhythms with distortion and aggressive delays to create a ‘mutant dancehall,’ and DSPSSSSD (“dispossessed”) where I manipulate non-metric sample-based noise. I’m also embarking on an AHRC funded project with other musicians of colour to highlight and challenge the lack of cultural diversity in experimental music practice in the UK.
Dhangsha
Together our transglobal network of artists made pandemic standstill into one hell of a ride. Based in the UK, Peru, France, the Canaries, Germany and Sweden we join forces on the Nomads in Sound compilation. This is how I survived the pandemic. BASS is our common foundation in the face of isolation and crisis, resonating dreams and nomadism during a time of closed borders.
Listen to our music and read about all contributing artists here:
Årets Kulturnatt Stockholm går av stapeln på valfri skärm den 24 april, där Anna Gavanas och Anna Öström har äran att stå för hela finalen kl 23:40-00:00! Tillsammans med Scenkonstmuseet och Kvinnohistoriska bjuder DJ- och författar-duon på hemmadansgolv, samtal och musik.
“Kulturnatt Stockholm är ett storslaget exempel på vad kulturlivet kan åstadkomma när vi arbetar tillsammans. Vi har glädjen att få runda av hela Kulturnatten med en festlig smällkaramell direkt från Scenkonstmuseet. Tillsammans med Stockholms Kvinnohistoriska har vi bjudit in DJ:erna och författarna Anna Gavanas och Anna Öström för att lyfta fram kvinnliga pionjärer inom dansmusikkulturen. Det blir musik, samtal och hemmadans för den som vill. Vi hoppas att våra tittare röjer undan därhemma, höjer volymen och går loss” – Christina Kåremo Sköldkvist, chef för Scenkonstmuseet.
Sänds live från Scenkonstmuseet kl 23:40 och kan streamas från Kulturnatt Stockholms facebooksida eller https://kulturnattstockholm.se/
HD gratulerar årets fotopristagare: Pensionärsplanets-fotografen Kicki Lundgren, som här annonserar den kommande fotoboken i samarbete med Anna Gavanas:
Anna Gavanas 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.