”Forskarrön som reportage om spaniensvenskar:” om arbetet med Pensionärsplaneten — artikel av Teresia Borgman för Curie 2017-01-24

Forskaren och författaren Anna Gavanas är aktuell med boken Pensionärsplaneten – om svenska pensionärer på den spanska solkusten och Kanarieöarna. I arbetet med boken valde hon att ta den populärvetenskapliga uppgiften på allvar och lärde sig det journalistiska hantverket från grunden.

Det blev en rejäl omskolning för Anna Gavanas när hon skulle sätta sig in i journalistyrket. Hon gick kurser, läste böcker och tidningar om reportageskrivande.

– Att nå fram med populärvetenskapligt skrivande är en utmaning och det finns mycket att lära sig från journalistiken. Jag rekommenderar verkligen andra forskare att ta uppgiften på allvar, även om man kanske inte kan kräva att alla ska lära sig två yrken.

Anna Gavanas har tidigare skrivit flera populärvetenskapliga böcker, men kände att hon behövde göra mer för att nå ut till allmänheten. Hon samarbetade därför med redaktören Olav Fumarola Unsgaard redan från början.

läs hela artikeln här

”Följer spåren av pensionärerna som flyr landet:” Reportage om Pensionärsplaneten av Kajsa Persson för Fria Tidningen 2017-01-24

Alkoholister som isolerar sig i svensk-kvarter, glassiga golfare eller bortskämd överklass på jakt efter bättre skattevillkor – myterna och stereotyperna är många av de äldre som valt att lämna Sverige för Spanien. Det handlar om pensionsmigranter och socialantropologen Anna Gavanas sökte sig bortom myterna och följde deras livsöden längs Solkusten och på Kanarieöarna.

Socialantropologen Anna Gavanas har tidigare undersökt svensk äldreomsorg och dess privatisering och internationalisering, där äldre ses som som kunder som konsumerar omsorg på en marknad som är allt mer beroende av migrerad arbetskraft. Då föddes tanken – vad händer om äldre bestämmer sig för att istället konsumera omsorg och service utomlands?

Men det som började där blev väl på plats vid stränderna längs Solkusten och på Kanarieöarna något som Anna Gavanas beskriver som en slags resa i svenskhet.

läs reportaget här

Kalles hemlösa jul på Pensionärsplaneten

15644875_10154190308096245_1397682167_n
Klockan är tio på luciamorgonen och jag sitter på en churreria i Guadamecer på Solkusten (OBS namn på platser och personer är pseudonymer). Hit kommer få av de hälsomedvetna svenska pensionärerna eftersom det enda som serveras till kaffet är churros, ett slags friterad, fettdrypande och korvformad deg dränkt i strösocker. På alla kafébord står stora skålar med socker för dem som vill ha mer av varan, om de inte doppar churron i en kopp supersöt, lätt rinnande chokladsås.
En man som ser ut att vara i sextioårsåldern kommer dragandes med sina grejer lastade på en bagagevagn. Han har en hund i släptåg och längst upp på hans grejer ligger en filt och en docka för hunden att leka med. Mannens långa gråa hår och långa gråa skägg står åt alla håll och hans kläder är slitna och smutsiga. Han är klädd i keps och täckjacka, och ser ut att ha haft en hård natt utomhus. Mannen med hunden beställer churros och kaffe, som han häller massvis med socker i. Hunden sitter i hans knä. Vagnen med grejerna är placerad så att den inte ska stå i vägen men ändå vara under uppsikt, längst ut i hörnet på uteserveringen.
Efter kaffe och churro sitter mannen länge med en medhavd öl. Tillsammans med hunden ser han ut över gatan, hur vinden blåser runt grenar och löv. Jag ringer ett samtal på mobilen några bord därifrån för att stämma träff med en Spanienpensionär. När jag lagt på kommer mannen och hunden emot mig: ”Är du svensk?” Mannen heter Kalle och slår sig ner vid mitt bord innan jag hunnit svara. Han berättar att hunden heter Lotta och att han har hittat henne i en soptunna. Jag känner något mjukt och hårigt mot benen och sträcker mig ner för att klappa Lotta.
Det visar sig att Kalle är Spanienpensionär, men egentligen befinner han sig utanför Spanienpensionärernas kretsar. Han finns någonstans i omloppsbana med enbart ena foten på pensionärsplaneten ibland. Kalle kommer från Östersund och sedan fem år tillbaka åker han till Solkusten med lågprisflyg varje vinter. Egentligen föredrar Kalle att vara i bergen. Där är det vildare, han kan vara nära naturen och det sker färre poliskontroller eftersom det där inte finns lika mycket turism. Polisen brukar jaga bort uteliggare och annat ”löst folk” från de fina turiststråken. I hela sitt liv har Kalle arbetat som byggare men för en tid sedan blev han skadad på jobbet och sedan dess har han inte kunnat arbeta längre, men han har heller inte fått ut förtidspension.

– Jag ramlade ner från ett sådant där tak när jag var på arbetet och det var vinter och det var väldigt halkigt. Jag ramlade ner och han som jag jobbade på taket tillsammans med han skrek bara rakt ut för han tänkte att det går åt helvete för mig. Men så fick jag ut höger hand och så sög jag bara tag i byggnadsställningen och där blev jag hängande men då bröt jag ju sönder hela höger sida och så fick jag en knäck i nacken. Jag blev opererad tre gånger. Det har resulterat i att jag tål ju inte kyla. Den här armen den domnar väck, så jag tål inte kyla. Det är någonting som gått sönder. Jag vet inte, jag förstår mig inte på det där. Det var tre olika läkare som opererade mig och alla sa samma sak. Förtidspension. För de visste att det blir aldrig bra och det blir det inte heller. Nej, det blir inte bra.

Kalle är 65 år gammal och hoppas att han snart ska börja få en pension på kanske 6 000–7000 kronor i månaden. Kalle vänder sig om för att ordna vatten till hunden och en burk öl trillar ur hans täckjacka.

– Oj, det kom en öl från fickan. Nej, jag skojade bara …

Kalle fortsätter att hälla vattnet till Lotta i en plastbytta och gömmer undan ölen och jag frågar om han har familj eller släkt någonstans.

– Jag har en exfru och två söner.
Är de i Sverige?
– Ja, nu bor de i Sverige, det vill säga en bor ju inte i Sverige. Han bor uppe i himlen. Jag miste min yngste son.

Vi tystnar ett tag. Funderar över en av de värsta sakerna som kan hända en människa. Klappar Lotta. Kalle berättar att han alltid gillat att resa och att han tidigare har jobbat och rest i Nordafrika. Till Solkusten kom han ursprungligen med ambitionen att lära sig spanska, men det blev inte så mycket av det. Kalle försörjer sig på att tigga och som gatumusikant, han spelar munspel. Tillsammans med ett gäng andra som sover på stranden hittar han mat och kläder i soptunnor. Ibland får Kalle en öl på svenskbaren. Förra året på svenska kyrkan brukade prästen låta honom tvätta kläder och duscha, och där fick han en och annan kaffe och smörgås. Kalle berättar att det är lättare att tigga i Spanien än i Sverige:

– Jag skulle nog inte vilja flytta till en gata i Sverige på vintern och tigga men här kan man tigga. Här är folk lite generösa, som jag upplever det här. I Sverige pratar man ju till och med att det skulle vara förbjudet att tigga. Prostitution och tigga de är de äldsta yrkena som finns här på jorden.

Lotta väntar tålmodigt vid Kalles fötter. Jag föreslår att vi går till den engelska restaurangen intill så att jag kan bjuda på lunch. När servitrisen kommer fram passar Kalle på att beställa revbensspjäll för att Lotta ska kunna få ben efteråt.

Hur ser en typisk dag ut för dig här i Spanien?
– Jag går och dricker kaffe på morgonen. Sedan går jag och köper några öl eller vin. Sedan träffar jag andra människor.
Vilka är det som du umgås med?
– Ja, mest är det väl uteliggare.
Finns det fler svenskar bland uteliggarna?
– I år vet jag inte. Det är från England och Danmark.

Eftersom han formellt sett är Spanienpensionär och ägnar sina dagar åt att dricka kaffe, öl och vin och umgås med andra nordeuropéer så har Kalle ytligt sett några gemensamma nämnare med andra Spanienpensionärer. Men i och med sin ekonomiska situation och att han sover utomhus har Kalle andra faktorer som skiljer honom markant från samma grupp. Vi får in mat och dricka, Kalle äter långsamt och länge. Verkar inte ha det minsta bråttom. Jag undrar hur Kalles planer ser ut framöver, hur han tänker sig sin tillvaro som pensionär?

– Vid den tiden kommer det att bli helt omöjligt att bo i Sverige och Norge.
För att …?
– För att det är en profetia som jag är helt övertygad om att det är helt sant. Att i många, många år så kommer Skandinavien att vara den bästa platsen i hela världen. Alltså den bästa platsen på hela jorden att bo ekonomiskt och på alla sätt men alltså det som det går ut på den här profetian – när det vänder då kommer Skandinavien att vara den absolut värsta platsen på hela jorden att bo på. Det har att göra med, alltså nu är ju jag både religiös och politisk fanatiker men det här är min tolkning. Fascismen den går fram med stora steg i hela Europa och även i Skandinavien och där har myndigheterna fullständigt kontroll på varje individ – personnummer. Ja vi är totalt kontrollerade av storebror. Man ser redan idag tendenserna. Folk röstar på partier som är ja rent fascistiska och det här breder ut sig på många fält både vad det gäller människor och djur. Sedan är vi en väldigt liten befolkning totalt kontrollerade av staten, de vet allting om oss.
Så du tänker dig att du söka dig någon annanstans då? Var är det bäst att vara då?
– Nej, jag ska hem till Mother Africa.
Hur ska du klara dig där om du blir äldre och behöver hjälp?
– Mina döttrar ska väl kunna ställa upp.
Men du har ju bara söner?
– Men jag vill ha döttrar fast egentligen är det kanske väldigt egoistiskt. Det är därför jag tänker på att jag ska ta hand om barn som behöver hjälp. Men jag tror knappast jag kan hjälpa några barn i Skandinavien. Det ser föräldrar och skola och samhälle till att förstöra ganska grundligt. Jag hade en kollega när jag jobbade på ett stort bygge, hans son kom in i vardagsrummet och så sa han att han ville ha en ny mobiltelefon, han var sju år, ville ha en ny mobiltelefon. Då var det någon kompis som hade fått en häftigare antagligen. Pappan han sa: ”Nej, det får du inte! Du får fan icke någon ny mobiltelefon, det är mindre än ett år sedan du fick den du har nu, du får ingen ny!” Då blev han jättesur killen och så sa han: ”Fan, att man skulle få så fattiga föräldrar!” Hur skulle jag kunna hjälpa sådana barn. Barn som går på gatan som vi kanske misshandlar, utnyttjar sexuellt och har aids och ingen plats att bo i och ingen mat, då kan jag känna att då kan jag göra någonting för jag vet hur man bygger hus och jag vet hur man skaffar mat. Då känner jag att då kanske jag gör någonting meningsfullt. Men hur fan ska man kunna hjälpa småungar som blir förtvivlade för att de inte får en ny mobiltelefon.

Kalle avbryter sig när det ringer i hans mobil. Han pratar en stund med en kompis och de kommer överens om att kanske ses på svenskbaren senare. När Kalle lagt på frågar jag om de tänker gå på allsången under mellandagarna. Han har tidigare nämnt att han intresserar sig för musik och spelar några instrument.

– Allsången är tydligen inställd och det är ju väldigt bra det för det är förskräckligt.
Du som musiker kanske har vissa synpunkter.
– Det brukar inte vara bra. Jag brukar inte gå dit på allsång men det är ju många trevliga människor där.
Andra svenska pensionärer – har du pratat med några av dem? Umgås du med dem eller?
– Nej, de är lite för gamla för mig.
Du tycker de är tråkiga?
– Inte nödvändigtvis tråkiga men det är klart de flesta är ju tråkiga men det finns fina pensionärer, det är inte det. Men du vet jag är ju från Östersund och sedan är jag raggare och vi har inte den kontakten. Jag är van vid ganska annorlunda liv än de. Jag spelar musik, jag är byggare och röker marijuana och jag dricker ganska mycket. De kommer från, de har jobbat varje dag, jobbat på någon industri eller vi är präglade av samhället eller av livet på helt olika sätt.
Du har inte så mycket gemensamt med dem.
– Nej, det är det.

Med andra ord är inte alla Spanienpensionärer del av samma sociala nätverk på pensionärsplaneten. Vissa, som Kalle, har inte så mycket gemensamt med resten av Spanienpensionärerna. Andra har ett umgänge utanför Spanienpensionärernas kretsar. Dessutom finns det personer som inte vill ha något socialt umgänge alls och som drar sig undan. Jag bryter upp och Kalle vill sitta kvar ett tag på restaurangen.

Nästa dag ser jag Kalle på svenska kyrkan. Det är pyntat inför jul och han sitter ensam vid ett bord, har ställt sina grejer och Lotta utanför kyrkdörren, men han har inte fått något kaffe.

Har de inte gett dig en kopp?
– Nej, den nya prästen ger mig aldrig något kaffe, och inte heller får jag duscha eller tvätta mina kläder här längre. Men det är okej, jag tvättar i havet istället.

Jag slår mig ner vid Kalles bord och fixar varsin kopp kaffe. Idag är Kalle obeslutsam och vet inte vad han ska göra härnäst. Ska han fixa en presenning för sovskydd och ge sig upp i bergen eller ska han stanna kvar och försöka få ihop lite pengar?

Några dagar senare är det Elvisshowkväll på svenskbaren och Elvis juckar till allt han sjunger i sin tajta, glittriga dräkt, inklusive ”In the Ghetto”. Många svenska pensionärer, och några finlandssvenskar och norrmän, är församlade för Elvisshowen men de är svårjobbade och sitter mest tysta om de inte får för sig att rusa upp på dansgolvet och ta sig en svängom. Elvis kliver fram bakom en av herrarna som sitter på en stol, lägger ena benet över hans axel och juckar mot hans nacke.

15644656_10154192952026245_1336029147_n

Två damer i sjuttioårsåldern, Gertrud och Eva-Britt, sitter vid mitt bord, de har känt varandra sedan småskolan och brukade umgås i par när de var gifta. Gertrud har bott här på ön varje vinter sedan många år tillbaka och hyr varje år en lägenhet i en villa på strandpromenaden. Eva-Britt är på besök hos Gertrud i en vecka. Gertrud är lite tillbakadragen och vem är det som Elvis riktar alla sina juck och rövrullningar mot? Jo, Gertrud. Drar ner urringningen på den vita tajta dräkten ännu mer. Förkunnar inför de församlade att han har blivit kär ikväll, i ”one young lady” och pekar på Gertrud. Hon tittar surt åt ett annat håll.
Kalle dyker upp, han gav sig alltså inte iväg till bergen. Han sätter sig med sina grejer längst bak. Men ikväll är Kalle inte sitt vanliga pigga jag, hans hund Lotta har sprungit bort. När jag har pratat med Kalle och kommer tillbaka till bordet lutar sig Gertrud fram och viskar: ”Är det den där uteliggaren?” Innan jag hinner reagera är Kalle på väg mot vårt bord med sina grejer i släptåg. Gertrud, som nyss dissat Elvis, vinkar då till sig en av servitriserna och bjuder Kalle på ett glas rött vin. Kalle är så orolig över Lotta att han knappt kan dricka vinet. När servitrisen kommer med notan säger Eva-Britt: ”Det där vinet vill Gertrud betala för.” När Gertud får ett 50-centsmynt i växel skyfflar hon myntet över bordet mot Kalle: ”Här, ta dricksen.”
Änkan Signe, som är 90 plus och ser ut som Lill-Babs, kommer fram och kramar Kalle. Hon har känt honom i många år: ”Oroa dig inte. Lotta kommer tillrätta.” Även personalen på svenskbaren kommer fram med tröstande ord.
Jag går med Kalle tvärs igenom byn för att leta efter Lotta. Vi släpar på Kalles ekipage och en massa grejer trillar hela tiden ur hans vagn. Lottas biljett hit varje vinter kostar Kalle lika mycket som hans egen: femhundra kronor. Längs vägen berättar Kalle att Lotta sprungit bort med några hundkompisar en gång förut. Han tror hon är lesbisk, för det är en honhund hon vill springa iväg med hela tiden. Hans röst piper av oro när han berättar att människor försökt har röva bort Lotta vid tre tillfällen. När vi kommer nedför backen och ser bänkarna vid stranden där Kalle brukar sitta sticker det upp ett litet brunsvart huvud med pigga ögon bakom ena bänken: ”Jamen där är ju Lotta”, säger jag till Kalle, samtidigt som han börjar springa. När han kommer fram till Lotta sjunker han ner på marken och all oro rinner av honom. En engelsk dam sitter med Lotta på bänken. Kalle anklagar återigen Lotta för att vara lesbisk eftersom hon sprungit iväg till damen. Damen fräser till ibland och rusar emellanåt iväg på stranden. ”Hon är egentligen väldigt snäll”, säger Kalle till mig. ”Hon har bott här på stranden själv i sju år.”

Några dagar senare är det julafton. Blonda, solbrända pensionärer i solbrillor, finklädda i vitt, rosa eller blått vid långbordet på svenskbaren. Hälsar leende på varandra: ”Nämen hej, ja dig har jag ju sett på Facebook.” Ett pensionärspar sätter sig vid bordet bredvid mitt: mannen på solsidan och kvinnan på skuggsidan. Innan de beställer får deras hund vatten i hundskålen där det står: ”Dogs love plumcake and affection”.

– Har ni också jullunch? frågar en herre från långbordet ett annat par vid ett mindre bord.
– Nä, vi har inte förbeställt, men vi fick en macka.
– Jamen ni kan ju vara med ändå.

Personalen stressar runt och hinner varken hälsa eller ta beställningar från nyanlända gäster. Jag försöker få loss en öl på nåder – att beställa mat är kört. Bara de som förbokat får svensk julmat i år. En herre i vitt skägg har tomteluva och väst med julmotiv. Hans fru bär hatt och är klädd i en klänning i något slags allmogestil. Julmusiken från högtalarna omsluter oss på låg volym: ”Rudolf med röda mulen”. På Facebook ser man pensionärer lägga upp bilder på sina glada gäng i tomteluvor på stranden. Mellan borden på svenskbaren är det tyst och öronen spetsas åt alla håll. Men vid långbordet, där julbord serveras till kretsen som förbokat, där är det livat. En herre vid långbordet insisterar på att få ölen och snapsen före maten. Stämmer upp i första snapsvisan: ”Hej, tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.” Bredvid på gatan lastar två kanariska män av stora öltunnor och ölbackar.
”Midvinternattens köld är hård men här sitter vi i solen och softar i eftermiddags timma.” Sällskapet vid långbordet turas om att dra verser och snapsvisor med regionala teman: skånskt, göteborskt och norrländskt. Särskilt när någon nämner snö hörs det glada skrattsalvor.
Kalle dyker upp och sätter sig vid mitt bord medan Lotta direkt får vatten till hundskålen av bordsgrannen. Inte heller Kalle får beställa öl eller mat, han köper till slut en burk öl i kiosken intill. Han längtar svårt efter Janssons frestelse och till slut får han resterna av sill och Janssons frestelse av ytterligare en bordsgranne. Julafton är räddad för Kalle, men han har fortfarande inte fått lutfisk. Janssons frestelse och lutfisk är det som krävs för att Kalle ska känna att det är riktig jul. Kalle hoppas att han ska få det på svenska kyrkan sedan, ”de öppnar klockan sju och jag är ju behövande”, säger han skämtsamt. Han verkar inte vara så orolig för att det inte ska bli en riktig svensk jul för honom i Spanien i år.
Vid klockan sju klär jag upp mig och går till kyrkan redo för en julafton med Spanienpensionärer. Därinne syns finklädda pensionärer i rött äta julbord, men Kalle sitter utanför. När jag kommer fram till porten öppnas den en aning av prästens fru:

– Det är slutet sällskap ikväll, säger hon och stänger snabbt dörren.

Snopna står Kalle och jag kvar utanför och hör Spanienpensionärer sjunga ”Hej, tomtegubbar” och ”Räven raskar över isen” bakom kyrkans vägg.

 

Utdrag ur boken ”Pensionärsplaneten” av Anna Gavanas, Makadam 2016. Alla namn på platser och personer är pseudonymer
Illustration: Magnus Frederiksen/ Glafisk

“Solkustens pensionärer öppnar sig”: Arbetets Vesna Prekopic recenserar Pensionärsplaneten

”Det är konstant fascinerande att kliva in i denna värld och de personliga historierna ger en mångfacetterad bild av vilka dessa migrerade svenskar är.”

”Anna Gavanas ställer djuplodande frågor och tar sig tid till att lyssna och förstå. Det är en välbehövlig bok om en grupp det är tyst om.”

© Vesna Prekopic, Arbetet Nr 41, 9 dec 2016, s.21

läs recensionen i Arbetet via denna länk

eller se recensionen här: arbetet9dec2016